Dag 11

Det hade pratats några dagar om att det va oväder med orkaner på väg in över Nya Zeeland. Det skulle drabba Nordön under måndagen och sen dra vidare söder ut under tisdagen. Det gjorde mig kanske inte orolig men det va fel dag att ha oväder när man ska åka 90 km på havet. Något oväder blev det inte tackolov. Havet va väldigt stilla, och solen lyste från helt klarblå himmel. Bättre väder för att åka båt kan man inte ha.

Vi började vår resa i Picton kl.09:00 och åkte sen genom sundet ut mot öppet hav. Sundet kantades av ett väldigt vackert landskap med gröna kullar, och enstaka öar. Det tog en timme innan vi nådde öppet hav och lämnade Sydön bakom oss. Färjan fortsatte glida fram över havet i lugnt tempo. Satt uppe på däck, och motorljudet från färjan va så sövande att jag fick resa på mig för att inte somna. Strax efter kl.12 va vi framme i Wellington.

Vi steg på bussen i Wellington och besökte sedan National Muséet. Vi fick tyvärr bara 1,5 timme på muséet. Det fanns så mycket man skulle vilja ha tittat noggrannare på, nu fick man bara skumma igenom för att hinna få in liten inblick av vad som fanns där. Det som imponerade mest på mig var utställningen om Nya Zeelands medverkan i första världskriget, där dom stred i Turkiet. Tur att bror och far inte va med då hade dom gått i den utställningen ännu. Det fanns en utställning om hur jorden är uppbyggd av plattor, hur dom rör sig och varför det blir jordbävningar och vulkanutbrott. Dom hade till och med byggt upp ett hus som skakade som om det var jordbävning. faktiskt lite läskigt att stå inne i huset trots att man viste det inte va på riktigt. Sen fanns det ett helt våningsplan om Maoriernas historia, och hur dom utplånades och utnyttjades av britterna. En del med Nya Zeelands djurliv, osv. Det fanns hur mycket helst att se och dom hade verkligen inte sparat på krutet, allting kändes väldigt påkostat.

Efter en snabb rundtur i Wellington med bussen checkade vi in på Park Hotel. Jag gav mig sen ut på egen hand för att utforska Wellington. Glömde givetvis kartan på hotellet, men hade studerat kartan lite och det är bara till att gå, någonstans kommer man ju alltid. Tänkte ta mig till Botaniska trädgården, och gick faktiskt rakt på trots att jag inte hade någon karta. Trädgården va fin, men dåligt skyltad, och det gick gångvägar på alla håll. Irrade runt i trädgården tills jag tänkte att jag nog sett det mesta, och dessutom började jag bli hungrig. Tog mig ner för de branta gatorna mot centrum igen. Sen gick jag säkert i centrum nästan en timme innan jag hittade något matställe jag tyckte såg bra ut. Det som slog mig när jag gick runt där på gatorna i Wellington, är vilket tempo det är på allt. Hur orkar folk?
Nu orkar inte jag mer i alla fall… God Natt!

//Dennis

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *