Jag glömde kameran! Fick smärre panik i kroppen när jag insåg faktum att kameran låg kvar på hotellrummet. Ville skrika rakt ut åt chauffören att vända bussen. Men satt tålmodigt och tyst kvar längst bak i bussen och försökte övertala mig själv att det viktigaste är att jag får uppleva och se det med egna ögon. Insåg tillslut att jag har ju faktiskt kamera på mobilen. Så fick det bli, jag tog några foto med mobilen så jag kommer trots allt kunna bjuda på lite foto idag också, även om kvalitén på fotona inte är vad jag önskar.

Idag har vi besökt nationalparken Abel Tasman, uppkallad efter holländaren med samma namn som upptäckte Nya Zeeland 1642. Nationalparken ligger utanför staden Nelson, i nordvästra delen av sydön. Vi blev upphämtade av buss vid hotellet i Nelson. Resan gick till Kaiteriteri, nån timmes resa utan för Nelson. Där träffade vi våra två guider för dagen, och hoppade på en båt som tog oss upp längs kusten. Båten gjorde några stopp på olika stränder i nationalparken och släppte av andra resenärer. Båten stannade också till vid en ö så vi fick se pälssälar som låg och solade på några stenar. Vi hoppade av båten vid Tonga Quarry. Precis som namnet antyder låg här ett stenbrott en gång i tiden. Man bröt granit här genom att borra hål i klipporna med ca 40cm mellanrum, sen slog man in torra träpinnar i hålen och hällde därefter vatten på träpinnarna. Eftersom trä utvidgas när det blir blött, blev det spänningar i stenen som tillslut sprack i raka linjer. Nu visade det sig att graniten inte var av någon vidare god kvalitet och stenbrottet lades ner efter bara ett par år.

Så påbörjade vi vår vandring uppför branta sluttningar på slingrande stigar. Stigarna var väldigt fina och vältrampade, och runt om oss var Nya Zeelands vackra natur. På vissa ställen trodde man nästan att man var i regnskogen, en stund senare kunde man få en vy över en havsvik med tillhörande sandstrand. Det porlade bäckar och vattenfall runt om oss, och solen strålade från nästan klarblå himmel. Guiden berättade lite om vilka växter som fanns runt om oss, samt vilka djur som fanns i nationalparken. Han berättade även om jobbet som gjordes för att hålla undan oönskade djur, och växter som inte hör hemma i Nya Zeeland, men som av människan har förts in och som nu håller på att ta över, och förstöra växt och djurlivet.

Efter 2 timmars vandring kom vi så fram till vårt mål för dagen. Vi satt där på stranden och åt vår medhavda matsäck och spanade ut över de blå vattnet. Sen tog vi båten tillbaka till Kaiteriteri, där bussen väntade på oss och tog oss tillbaka till hotellet. En mycket bra dag, trots att kameran låg kvar på hotellrummet.

//Dennis

Det visade sig att bli en riktigt bra dag, trots att det mest skulle bli en resdag.
Vi började att åka längs den otroligt vackra kustvägen från Greymouth och norr ut. Satt i bussen och bara njöt av det fina kustlandskapet. Havet går nästan upp på vägen på vissa ställen, och ute i havet står massor av märkliga klippformationer.

Vi stannade till vid Pancake rocks, och gick en slinga längs kusten för att titta på dessa märkliga klippformationer som ser ut som högar av pannkakor. Här finns också så kallade blåshål i vissa klippor. Det vill säga att havet har skapat en grotta i en klippa, i taket på grottan finns ett hål. När sen vågorna slår in i grottan pressas luft och vatten ut genom hålet i taket, vilket skapar en häftig effekt. Nu är det lågvatten och det Tasmanska havet va lugnt ändå märkte man vilken kraft de va i vågorna, Stod en stund och funderade över va mäktigt de måste va när vattnet och vågorna är högre. Vi åkte vidare längs kusten och spanade efter pingviner, utan framgång tyvärr. Sen vek vi av inåt landet och hamnade i ett skogslandskap. Nya Zeeländarna importerar tydligen snabbväxande granar från Chile, som dom planterar för att sedan kunna hugga ner och plantera nya. Nu är vi framme i Nelson, där vi ska sova två nätter. Jag gjorde en snabb stadsvandring i centrum och återvände sen till hotellet. Rätt skönt att bara ta de lugnt och njuta av vädret. Jag funderade under min vandring in till centrum att nu är resan snart slut. Sen insåg jag att jag inte ens är halvvägs än, mycket kvar att se.

//Dennis

Vaknade upp till ännu en dag med fantastiskt väder. Detta skulle bli en höjdardag med helikoptertur och glaciärvanding. Tyvärr visar det sig att helikoptern inte lyfte pga dåligt väder uppe på Frans Josef glaciären. Besvikelsen va total. Dom fixade till slut med ett annat bolag så vi i alla fall fick flyga upp till Fox glaciären och göra en snölandning samt ta lite foto. De va väl bra de, men längtan att få vandra där uppe blev inte mindre. Tyvärr inget som går att göra något åt, och vi var tvungna att åka vidare i eftermiddag så gick inte att vänta ut vädret heller.

Efter alla förseningar och omändringar så åkte vi framåt eftermiddagen vidare längs västkusten, och är nu i Greymouth för övernattning. Även om dagen inte blev som tänkt tycker jag det varit en bra dag. Inte så mycket resande utan mer upplevelse, och dessutom sjukt varmt (27 grader).

//Dennis

Vi lämnade Qeenstown på morgonen och fortsatte norrut på sydön. Vi stannade till vid Kawarau Gorge suspension bridge. Bron byggdes på 1800-talet och användes fram till 1960-talet som vägbro, innan det byggdes en ny. Nu mer används bron för bungyjump. De hävdar att de va först i världen med att erbjuda bungyjump. Det var otäckt långt ner till vattnet när man stog på bron (43m). Tyvärr hade de inte hunnit öppna när vi va där annars hade jag givetvis hoppat, eller kanske inte.

Sen fortsatte vår resa nordväst ut. Till staden Wanaka och sjön med samma namn. Wanaka är precis som Queenstown en stad som erbjuder massor av äventyr. Dock finner du inte samma partyliv i Wanaka som i Queenstown. Men för den som i första hand åker till Nya Zeeland för äventyrsaktiviteter och naturliv är Wanaka ett bra alternativ.

Vi fortsatte sedan vår resa ut mot västkusten genom Haast passet. Här ändras återigen naturen. Nu blir här massor av skog på bergssidorna. Träd man aldrig skådat bildar en nästan ogenomtränglig skog. Här i kustlandet regnar mellan 7000 och 9000 mm varje år, så det är inte konstigt att skogarna här frodas. Vi åkte på smala slingrande bergsvägar ut till kusten. Denna väg som binder ihop öst och väst tog väldigt lång tid att bygga. När den äntligen va invigd i november 1965 kom ett jordskred och sköljde över vägen, så delegationen som va där för att inviga vägen blev fast i 3 dagar innan vägen var farbar igen. Vi åkte vidare längs kusten och vidare till Frans Josef där vi sover i natt.

//Dennis

Skrev till mamma imorse att vi haft en kall mulen dag igår, och att jag förväntade mig en likadant väder idag. Jag kunde inte haft mer fel. Vi har haft en dag med strålande sol hela dagen från i stort sett klarblå himmel.

Äntligen har det varit en hel del småstopp, och jag har fått se en hel del idag.

Vi började att stanna till vid en inspelningsplats för Sagan om ringen. Om jag inte har fel är det där Enterna anfaller Sauroman i Isengård. Kunde nästan se Lavskägge spatsera runt på fältet. Sen fortsatte resan ut mot Millford sundet. Med en hel del fotostopp på vägen dit fick vi se helt fantastiska platser.

Väl framme vid Millford Sundet hoppade vi på en båt som tog oss ut i fjorden. Väldigt vackert med de branta klipporna, och vattenfall som faller flera hundra meter ner i havet. Vi fick även se sälar som låg och solade sig. Tyvärr fick vi varken se papegojor, delfiner eller pingviner men man kan ju inte ha tur med allt. Jag är väldigt nöjd med dagen ändå. Nu är vi tillbaka i Qeenstown där vi ska sova inatt.

//Dennis

En grå mulen dag, där molnen aldrig ville skingra sig. Vi tog oss förbi bergspasset Lindis Wally, och vägarna blev mer slingrande. Bergsväggen slutade precis på vägkanten. Man såg att bergen va gjorda av någon typ av schiffer, som skivar sig i tunna flata skivor. De va tydligen vanligt med att det rasar stenar ut på vägen.

Vi stannade till i den väldigt charmiga byn Arrow Town. En gammal guldgrävarstad, där man verkligen behållt stilen på husen från slutet av 1800-talet. Fantastiskt mysig stad och jag önskar vi hade fått mer tid här.

Vi fortsatte sedan vår resa till staden Queenstown. En stad som sjuder av liv både sommar och vinter. För det är hit du ska åka om du vill på äventyr. Här finns alla äventyrsaktiviteter du kan tänka dig, och en hel del till. Allt från bungyjump, rifting, fallskärmshoppning, och mountainbike, till lite mer udda grejer som till exempel jetshout. En jetdriven båt man kör med på floderna, och sjöarna. På vintern är det utförsåkning i bergen som gäller. Jag nöjde mig med en gondoltur upp på berget för att få lite utsikt över staden.

//Dennis

Äntligen fått se lite av Nya Zeelands natur. I förmiddags var första gången på resan som inte solen sken. Inget regn men det var väldigt grått med tunga moln.

Vi började med att besöka en pensionerad fårbonde som bjöd på kaffe och hembakat, och visade glatt upp sina 8 får och 2 kor. Stadsborna på resan va lyriska att dom fick klappa och fota fåren. Jag satt lite butter kvar i bussen och tänkte att bror har fler djur och bättre kaffe. Inte va landskapet mycket att hänga i granen heller. Såg ut lite som i Skåne med sina stora fält. De som skiljer är att (där vi åkte i alla fall) va mer betesmark än odlad mark. Överallt ser man får, kor och även hjortar gå och beta. Så plötsligt hände något med landskapet, helt utan förvarning var marken inte platt utan nu var här gröna frodiga kullar. Kan tänka mig att de liknar Skottland lite. Plötsligt var där Kullarna klädda med granar och du kunde tro du varit i Dalarna. Granarna är tydligen impoterade och planterade och dessa kullar försvann ganska fort igen. Återigen kom de gröna frodiga kullarna fram. Tyvärr hängde molnen fortfarande tunga, så har inga bilder på landskapet tyvärr, men fascinerande hur fort landskapet växlar.

Ju längre vi åkte desto högre och kalare blev kullarna. Så bröt solen igenom och molnen försvann, precis lagom tills vi kom fram till Lake Tekapo. En bergssjö med alldeles turkost vatten. Sjöns vatten kommer från glaciärerna på bergen runt sjön. Den turkosa färgen kommer tydligen från att vattnet drar med sig stoft när det rinner ner från bergen och ut i sjön. Väldigt väldigt vackert och helt klart dagens höjdpunkt.

Vi rullade vidare bland bergen. De växte nu knappt något alls på bergen längre. Verkar mest va grus och sten vad det såg ut. Tittar man på begen kan man se hur lavan runnit fram här en gång i tiden, stelnat och skapat dessa bergsformationer. Landskapet ska tydligen påminna om Mellanöstern. Av den anledningen har armén i Nya Zeeland detta som övningsområde för att förbereda soldaterna för krig i Mellanöstern.

Vi stannade till vid ännu en bergssjö. I andra änden kunde man skymta Nya Zeelands högsta berg Mount Cook. Med sina 3724 möh ser man berget höja sig över övriga berg med sin glaciär på toppen av berget. Ännu en väldigt fin vy. Nu har vi stannat till i en liten liten by där vi ska sova i natt. Efter en god buffe, och ett glas vin är det dags att sova. Imorgon rullar vi vidare mot nya spännande äventyr.

//Dennis

Dagen blev inte riktigt som tänkt. Vi skulle flyga från Auckland till Cristchurch under förmiddagen och efter en rundtur skulle vi få en del egentid i Cristchurch. Tyvärr va flyget försenat. Det skulle lyft 11:30 men lyfte inte fören närmre kl 14. Det gjorde att dagen blev lite ihoptryckt.

Jag har sett ännu en stad. Det märkvärdiga med Cristchurch är att den drabbades hårt av jordbävning både 2010 och 2011. Finns en hel del spår kvar av jordbävningarna. Bland annat resterna av stadens katedral som skadades svårt vid jordbävningen 2011. Sen dess har man diskuterat om den ska rivas eller restaureras. Nu ska det äntligen va bestämt att den ska restaureras, men än har inget arbete påbörjas. Under tiden som det argumenterades om den gamla katedralen. Byggde en Japansk arkitekt en tillfällig katedral av papprör. Ser ut som den är byggd av stora gjutrör. Nu blev det inte riktigt som arkitekten tänkt. Nya Zeeland erbjöd inte lika hållbar papp som Japan, och att importera papp var de inte på tal om. Så arkitekten fick tänka om och förstärka byggnaden med träbalkar, och dessutom ytbehandla papprören med plast för att de skulle hålla.

Bridge of Remembrance är ännu en sevärdhet i Cristchurtch. Ett minnesmonument över de nya zeeländska soldater som stupade under första världskriget

Imorgon hoppas jag få slippa se mer städer. Nu vill jag uppleva Nya Zeelands natur.

//Dennis

När jag satte mig på tåget i Bromölla va jag förväntansfull, även att jag visste att jag hade en lång resa framför mig. Tänkte att de nog blir jobbigt att va uppe hela natten och vänta på att få checka in och borda planet. Men på något sätt tappade jag tidsuppfattningen. Jag upplevde aldrig att de va drygt att vänta. De kändes som jag nyss kom och så öppnade incheckningen. Framme vid gaten på Kastrup va första gången som jag började fundera över vad gett mig in på, och för ett ögonblick dök ett uns av tvivel upp. Men de va lite sent att vända nu, så jag viftade bort all oro och steg om bord på planet till Doha.

Flygningen till Doha gick över all förväntan. Flygplanet en ”Dreamliner” va en trevlig upplevelse och jag sov mig igenom stora delar av den 6 timmar långa flygningen.

Flygplatsen i Doha va en märklig upplevelse. Först o främst är den byggd nästan som en udde ut i havet, med öken på den andra sidan. Längre bort i öken kunde man skymta skyskraporna från själva staden Doha. När jag kommit igenom säkerhetskontrollen och kom ner i transferhallen ( E ) kändes flygplatsen väldigt öde. Hade läst att de skulle va en tråkig flyplats, men detta tog priset. Vid första anblicken fanns där ingentig mer än en massa tomma stolar, dessutom var där väldigt klibbig värme. Här skulle jag tillbringa dryga 10 timmar i väntan på nästa flyg. Jag insåg dock inte hur stor flygplatsen va, och att jag bara sett fel ände. Tid hade jag gott om, och det var skönt att få röra på sig så jag gick runt och utforskade flygplatsen. Ju mer man gick desto mer förstod man att här har det inte snålats. Med snabbtåg från Doha som kommer en våning upp, och ALLA lyxvarumärken hade sin egen butik . Gick du på toaletten möttes du av en man som hälsade dig välkommen, visade var de va ledigt, för att sen städa och hålla toaletten ren. Man märkte att Qatar Airways tar det här på fullaste allvar med att ha kunden i fokus, och dom lyckas. Personalen är lika trevlig och tillmötesgående på flygplatsen som personalen på flyget har varit. Kanske inte så konstigt att man blev vald till världens bästa flygbolag 2017. Jag tror att sporren är att va bättre än grannlandet Dubai, och deras flygbolag Emirates. Då får de kosta vad det vill, olja och pengar finns de gott om. Men inte mer om de. Tiden gick rätt sakta på slutet, men slog ihjäl de sista timmarna med att läsa och spela WF.

Så var det dags för att borda planet som skulle ta mig sista biten till Nya Zeeland. För tillfället världens längsta flygresa på 14535 km, som tog drygt 16 timmar att avverka. Planet en Boeing 777 200LR, hade något bättre benutrymme än den Dreamliner jag flög tidigare, men efter några timmar började de bli jobbigt. Jag vet att jag tittade på entertainmentskärmen i ryggstödet framför mig där man kunde följa flygningen, och såg att vi flugit i 6 timmar och hade 10 timmar kvar! Det va bara att försöka sova så mycket det nu gick. Det va ren lycka när planet äntligen tog mark.

Innan vi fick hämta väskorna fick vi passera en passkontroll. Jag hade inte sett min resväska sen jag lämnade in den på Kastrup, och va lite spänd på om den kommit med hela vägen. När nästan alla hade fått sina väskor och jag inte sett skymten av min väska blev jag än mer orolig. Till sist och förmodligen allra sist dök den upp och jag drog en lättnades suck. Så ännu en säkerhetskontroll denna gången med utfrågning vad man hade i Nya Zeeland att göra, och varför, och med vem, och om man hade mat med sig eller kanske ett par smutsiga skor? Skor hade jag så jag fick gå till nästa ställe och riva ut hela resväskan och visa att jag hade tvättat skorna innan jag åkte hemifrån.

Efter allt ståhej med alla säkerhetskontroller, var det skönt att få sätta sig i bussen och få börja semestern på allvar.Fick en sightseeingtur i Auckland innan vi åkte till hotellet. på eftermiddagen jag gick ut och åt lammrevben och drack en öl och bara njöt av vädret. Nu blir det strax en dusch och sen tidigt i säng. I morgon ska vi flyga igen… tackolov bara inom Nya Zeeland.

//Dennis